Galder

Galder (fornsvenska: galder, gallir, fornnordiska: galdr, fornhögtyska: galdar, galstar, fornengelska: ġealdor, galdor, medelengelska: galder) kallades under fornnordisk tid en trollsång eller trollformel som bland annat hörde till sejden, som oftast sjöngs av kvinnor.

Under medeltiden begrep galder snarare trollkonst och trolldom i allmänhet och häxor kunde kallas galderkona (även gallirkona, jämför fornisländska: galdrakona).

Etymologi

Ordet galder är avlett från verbet gala (”ljuda högt”, jämför: ”gallskrika”, engelska: yell, ”ropa, skrika”) vilket antyder att galdran möjligen sjöngs med hög och gäll stämma.

Besläktade ord är galen (också en avledning från gala), vilket avsåg den som fått sinnet förvrängt av en galder. Att utföra ett galder kallas vidare att galdra (eller galra) och den som galdrar för galdrare.

I skriften

Galdralag kallades ett versmått som enligt vad namnet antyder ansågs lämpat för galdrar.

I Skirnesmål (900-tal) ur Poetiska Eddan tvingar Skirner Gerd att älska Frej genom en galder, och i slutet av Hávamál räknar Oden upp arton mäktiga galdrar som han känner till. I Grógaldr åkallar Svipdag sin mor Groa från de döda och ber henne sjunga några galdrar över honom som skydd inför en lång resa, och i Buslubœn (en del av Bósa saga) sjunger den gamla kvinnan Busla en galder (enligt författaren våldsamt okristlig och därför återgiven i förkortat skick) som får kung Ring av Östergötland att avstå från att avrätta hennes fosterson Bose och dennes kompanjon Herröd.

Tecknade galder

Rungalder

Rungaldern på högstenablecket (Vg 216).

Under vikingatiden finns fynd av tecknade galder i runor, så kallade rungalder, utöver annan form av runmagi. Rungalder finns bland annat nedtecknade på runbleck och runstickor, såsom det på Högstenablecket (Vg 216).

Rungaldern på Högstenablecket lyder ungefär:

Runsvenska: Gal anda viðr, gangla viðr, riðanda viðr, viðr rinnanda, viðr s[it]ianda, viðr sign[and]a, viðr f[a]randa, viðr fliuganda. S[kal] allt fy[r]na ok um døy[i]a.

Nusvenska: ”Jag galdrar mot anden, mot den som är benägen att gå, mot den ridande, mot den rännande, mot den sittande, mot den segnande, mot den farande, mot den flygande. Allt skall förlora sin livskraft och dö.”

Galdrabrev

Under medeltiden kallades en tecknad trollformel eller besvärjelse för galdrabrev (fornsvenska: galdra breff). Galdrabrev som ansågs göra innehavaren osårbar kunde användas som amulett (exempelvis runt halsen) och kallades svärdsbrev (fornsvenska: swärdhbref, forndanska: sværdbrev, medellågtyska: swertbref).

Denna typ av tecknade galder blev sedermera förbjudna. Ett utdrag ur handskriften Själens tröst (fornsvenska: Sjælinna Thrøst), tillkommen cirka 1430, säger bland annat följande:

Fornsvenska: Thu skalt ey thro oppa hantzal Ey oppa swerdhbreff ellir annor galdra breff

Nusvenska: ”Du skall ej tro uppå handsal (gåvor), ej uppå svärdbrev eller andra galdrabrev.”

Galdrastav

Exempel på en isländsk galdrastav ur ett manuskript från 1670.

På Island finns nedtecknade trolltecken från 1500-talet kallade galdrastavar (isländska: galdrastafir, jämför bokstav) som då skulle fungerat som en skriven galder men i teckenform, ungefär som en skyddsymbol. Liknande tradition fanns även i Sverige och Norge under tidigmodern tid i form av trollkors med mera.

Se även

• Asatro
• Sejd

Vidare läsning

• Lindquist, Ivar, Galdrar. De gamla germanska trollsångernas stil undersökt i samband med en runinskrift från folkvandringstiden (Göteborg 1923)
• Lindquist, Ivar, Religiösa runtexter. I: Sigtuna-Galdern. Runinskriften på en amulett funnen i Sigtuna 1931. Ett tydningsförslag. (Lund 1932)