Fäste, fortif., vanligen benämning på en mindre, sluten permanent befästning, som är afsedd för såväl infanteri som artilleri. Sålunda kunna både mindre spärrfästningar och större enhetsfort kallas fästen. De större själfständiga permanenta verken vid Boden benämnas äfven fästen. Jfr Borg. L. W:son M. Fästebonde. Se Bonde, sp. 1093, och Danmark, sp. 1269. Fästefjäll, bot. Se Agnblad. Fästegods. Se Danmark, sp. 1269. Fästehjon. Se T r o l o f n i n g. Fästekontor. Se Arbetsförmedling. Fästemål. Se B r öl l o p, sp. 461. Fästepenning. Se Handpenning. Fästingar, Ixo'didæ. zool., en till kvalstrens ordning bland spindeldjuren hörande familj, som stundom äfven betraktas som en särskild ordning. Fästingarna höra till de kvalster, som åtminstone i fullbildadt tillstånd andas med trakéer. Deras tämligen platta kropp är på ryggsidans främre del betäckt med en kitinplåt, vid hvars främre kant den starkt utvecklade snabeln räcker fram med utseendet af ett hufvud. Den bakre delen af kroppen är, fastän täckt af en läderartad hud, i högsta grad tänjbar, så att en fästing, som i fa-stande tillstånd har en kroppslängd af föga mer än 2 mm., efter att ha sugit sig full af blod sväller ut till storleken af en liten böna. Fästingarna genomgå ett sexbent larvstadium, men få sedermera 8 ben, som äro försedda med häftskifvor, medelst hvilka de unga djuren, som uppehålla sig på gräs och buskar, haka sig fast vid förbigående varmblodiga djur, äfven människor. Sin snabel borra de in i huden, i de flesta fall utan att vålla sitt offer någon smärta, och i denna ställning stanna de en tid bortåt, medan de suga sig fulla med blod. Vanligen upptäcker man dem, först då de svällt upp till en i ögonen fallande storlek. Om man försöker att våldsamt bortrycka en fästing, stannar den med hullingar försedda snabeln kvar i såret och kan där vålla inflammation, men om djuret begjutes med olja, tilltäppas de två på kroppens sidor belägna andhålen, och den släpper frivilligt sitt tag. En hos oss vanlig art, stundom kallad flått, är Ixodes ricinus, som i synnerhet hemsöker hundar, men också hvarjehanda andra däggdjur och äfven fåglar. Från att ha varit blott 2 - 3 mm. lång sväller denna fästing på 9 dagar ut till en längd af 11 mm. och motsvarande tjocklek. Kroppen är nu så elastisk, att den studsar som en gummiboll. Till färgen är den hvit, blåaktig eller brun, frånsedt den mörkbruna, glänsande kitinplåten på ryggens främre del. I tropiska länder äro fästingarna både talrikare och besvärligare. - Besläktade med fästingarna, men stundom ansedda för en särskild familj , äro r a n d f ä s t i n g a r n a (Argas), hvilka ha kroppen ofvan täckt af en i kanten uppböjd, oval skifva. Hithörande arter, som ha en storlek af 4 - 6 mm., föra ett lefnadssätt, som mera liknar vägglössens, i det de dölja sig om dagen och nattetid komma fram för att suga blod. Särskildt illa beryktad är malleh 1. gift- vägglusen från Miana (A. persicus), som lär kunna göra hela byar obeboeliga. Den förekommer i Persien och Egypten. Äfven i Europa förekommer en art, A. reflexus, som träffats i Italien, Frankrike och Tyskland, företrädesvis i dufslag, men också genom dufvor införd i boningshus, hvarest den angriper människan. G. A-z. Fästman. Se T r o l o f n i n g. Fästmö. Se T r o l o f n i n g. Jfr F ö r l ö p a n d e och öfvergifvande. Fästning. 1. Jur. Se Trolofning. 2. Krigsv., kallas en ort, som genom under fred af starkaste materialier och med största omsorg och anspråk på varaktighet och motståndskraft uppförda permanenta befästningar gjorts egnad att, med hjälp af tillräcklig bestyckning, men i öfrigt endast af en minimal besättning, under längre tid kunna motstå äfven allsidigt anfall. De materialier, som först användes till fästningsbyggnad, voro jord och trä, men detta senare fick snart vika för sten. Sedermera (första gången på 1850-talet vid ett af Köpenhamns kustfort) började man använda betong (se d. o.) såväl till undervattensgrundläggning som till uppförande af vissa delar af och slutligen hela fästningsverk, t. ex. forten vid Liège, Namur och Köpenhamn. Där ej berg fanns, i hvilket fästningsverket kunde insprängas, erbjöd nämligen den motståndskraftiga betongen det bästa skyddet mot de moderna granaternas verkan. För att betongen skulle kunna motstå direkt beskjutning och kasteld ur gröfre pjäser, fordrades emellertid en ganska stor mäktighet, hvarför man, där utrymme härför saknades eller där tunnare framväggar eller skyddstak af eldgifnings- eller andra hänsyn blefvo nödvändiga, började betjäna sig af pansarkonstruktioner och vanligen då i förening med den formbara och sig till järnet intimt anslutande betongen. Då fästningsanläggningar kräfva årslånga arbeten och mycket stora kostnader, måste man inskränka dem till sådana punkter, där de för landets försvar i sin helhet ej gärna kunna undvaras och där vissa politiska, strategiska, taktiska och tekniska fordringar kunna tillgodoses. I politisk-strategiskt hänseende bör fästningen sålunda vara en stödjepunkt för riksförsvaret och därför ligga på en strategiskt viktig ort. Den bör befria fältarmén från omsorger för landsdelar utanför dennas operationsområde och bör undanhålla en inträngande fiende just de orter, hvilkas besittning för krigföringen, för förbindelsen med operationsbasen och för utnyttjandet af ockuperade områden äro för honom viktigast. Valet af dessa strategiska punkter alltefter deras relativa värde, d. v. s. planläggandet af ett lands fasta försvar, är i hufvudsak beroende af de geografiska förhållandena och de politiska gränserna; men då äfven krigsväsendets utveckling samt egen armés organisation och materiel böra utöfva inflytande på detta val, kan de olika punkternas strategiska vikt blifva föränderlig. Häraf den ibland framträdande nödvändigheten af äldre fästningars slopande och nyas uppbyggande å andra viktigare blifna orter. -- Allteftersom fästningarna äro afsedda företrädesvis för landt- eller för sjöförsvaret och beroende på sitt i följd häraf betingade olika läge inom landet, kallas de land- eller kustfästningar. En landfästning har i strategiskt hän-