close
Hoppa till innehållet

Runlatin

Lägg till länkar
Från Wikipedia
Smålands runinskrifter 145 (Sm 145) i Ukna kyrka, vars undre och vänstra slinga är skriven med runlatin.

Runlatin är en övergripande beteckning på inristningar och texter som innehåller det latinska språket återgivet med runor.[1] Runlatin återfinns på flertalet runinskrifter från medeltiden och vidare.

Latinska runor

[redigera | redigera wikitext]

För att kunna translitterera latinsk skrift till runskrift finns flera olika lösningar för att täcka de bokstäver som inte dyker upp naturligt i de nordiska språken: C, Q, X och Z, varvid flera nya runor har skapats för att täcka dessa vid behov.

C-runa (knäsol)

[redigera | redigera wikitext]

Bokstaven C i runlatin har historiskt återgivits med olika runtecken byggda kring s-runans varianter [sol] (i unicode: ᛋ, ᛍ, ᛎ)[2][3][4] samt stundom med k-runan [kön] (ᚴ).[5]

Under medeltiden får c-runan namnet [knäsol] eller [knäböjd sol] (fornvästnordiska: [knésól]; isländska stundom med c: cnesól), vilket ursprungligen avser den äldre runformen för s-runan med två veck (knäleder): ᛋ.[2][3][4][5] Namnet anger här att runan kan avge både /k/- och /s/-ljud likt bokstaven c (knä-sol).[3]

Att använda den gamla s-runan som c blev aldrig riktigt vanligt och istället användes ofta istället kortkvistvarianter med sting: ᛍ, eller med ett eller två väck i änden: ʟ, ᛎ.[6][7]

Exempel på stunget kortkvist-s ᛍ som c-runa finns att se på Salebyklockan (Vg 210) från 1228, i den runlatinska frasen Ave Maria gratia plena ("Var hälsad Maria, full av nåd"), där "gratia" stavats med c:

ᛆᚢᛂ ᛘᛆᚱᛁᛆ ᚵᚱᛆᛍᛁᛆ ᛔᛚᛂᚿᛆ
aue maria gracia plena

Exempel på enkelhakat kortkvist-s ʟ (ordentlig unicode-runa saknas) finns att se i Mariaklagan (ca 1400-tal). Bilden är hopklippt då ursprunglig text har radbrytning mitt i ordet.

ᚴᚱᚢʟᛁᚠᛁʟᛋᚢᛋ
krucificsus

Q-runa

[redigera | redigera wikitext]

Bokstaven Q i runlatin har historiskt återgivitis med k-runan [kön] (ᚴ)[2] eller varianter av denne, exempelvis såsom vändruna (i unicode: ᛩ).[3][5]

Bokstavens ovanlighet har medgivit inget vedertaget namn för runan. Ett möjligt namn är [kviding] (isländska: [qvidingur]).[källa behövs] Johannes Bureus angav 1599 namnet [qua] som älvdalskt namn för q-runan, då som ett motvänt ᚦ [turs], vilket torde härröra samma namn för Q som på svenska [ku] (jämför engelska: [kue]).[8] Ett annat namn Bureus dokumenterade var kaghvänd för k-runan, vilket skulle kunna vara ett historiskt namn för q-runan då den skrevs som ett bakvänt ᚴ.[5] Robert Talbot (1505?–1558), engelska kungaätten huset Tudors antikvarie, antecknade flera olika namn för runor på 1500-talet, både anglosaxiska och nordiska, varav han anger namnet [quar] (”kvar”?) och [quav] (”kvav”?) för Q-runan.[9]

Grönlands runinskrifter 43 (ca 1300-tal) uppvisar både en Q-runa (ᚴ-vändruna) och Z-runa (ᛍ stungen kortkvist s-runa) men inskriften är kryptisk och därav svårtydd:

᛫⋮᛫ ᚽᛚᚮᚿ ᛬ ᛅᛚᚱᚽᛩᚿᚢᛘ ᛬ ᚿᚮᚿᚽᛘ :⋮: ᚽᛚᚮᚿ
ᚽᛚᛛᛦ ᛬ ᛬ᚦ ᛬ ᛁᛚᚮᚿ ᛬ ᚱ ᛬ ᛅᛒᚱᛍᛆbᛆᚮᛏ ᛬ ᛍᚽᚮᚿ
+ elon ä͡lreq͡num nonem : elon
el?y Ð? ilon R ä͡brzabaot zion

X-runa (hårdsol)

[redigera | redigera wikitext]

Bokstaven X i runlatin har historiskt återgivits med olika runtecken. En variant är att stava ut /ks/-ljudet: ᚴᛋ.[10] Mariaklagan (se ovan) använder exempelvis formen ᛎᛋ (cs) i crucifixus (ᚴᚱᚢᛎᛁᚠᛁᛎᛋᚢᛋ, krucificsus). En annan variant har varit att använda h-runan: ᚼ (särskilt i Norge), eftersom den liknar ett X på en huvudstav, samt en variant med stungna bistavar.[10][2] En tredje variant har varit en variant på s-runan: ᛋ, med en tvärgående bistav (möjligen sting från början) i ena eller båda huvudstavarna: ᛪ.[3]

Under medeltiden får x-runan namnet [hårdsol] (fornvästnordiska: [hárdsól]).[3] Namnet anger här runans ljudvärde /ks/ vilket börjar med ett hårt /k/-ljud som följs av ett /s/-ljud.[3] Johannes Bureus angav 1599 namnet [äcs] som älvdalskt namn för x-runan (okänd utformning), vilket torde härröra samma namn för X som på svenska [äks].[8]

Z-runa (lensol)

[redigera | redigera wikitext]
Medeltida variation av s-runan, rättvänd ᖿ och ᖼ motvänd.

Bokstaven Z i runlatin har historiskt återgivits med olika runtecken byggda kring s-runans varianter [sol] (i unicode: ᛋ, ᛍ, ᛎ).[2][3][4] En tidig variant använder en stungen kortkvist s-runa (ᛍ).[11] Denna variant kom vidare att modifieras till en nedvänd pil eller nedvänd t-runa (ᛎ).[3] En annan använder en manglad s-runa som kan efterliknas vid ett feniciskt s (𐤍), även motvänd.[2][3] Dessa kan i Unicode symboliseras av ᖼ (U+15BC Canadian Syllabics Blackfoot Ke), ᖿ (U+15BF Canadian Syllabics Blackfoot Ka), 𐤫 (U+1092B Lydian Letter N).

Under medeltiden får z-runan namnet [lensol] (fornvästnordiska: [linsól]).[3] Namnet avses här beskriva runans ljudvärde /z/, då som ett ”lent” /s/-ljud.[3]

De latinska runorna standardiserades aldrig ordentligt och varierar. På Norges runinskrifter 547 (N 547) från 1300-talet återges Z med det östnordiska dubbelstungna ᛋ:et, ᛪ som annars utgör X (hårdsol).[12]

Norska latinska runalfabetet

[redigera | redigera wikitext]

Nedan ges ett exempel ur manuskriptet ”BL Cotton MS Domitian A IX” på ett norskt runalfabet som bara täcker latinska bokstäver och utelämnar inhemska stavelser, såsom ᚦ [þurs].

ᛆ.ᛒ.ᛋ.ᛑ.ᚽ.ᚠ.ᚵ.ᚼ.ᛁ.ᚴ.ᛚ.ᛘ.ᚾ.ᚮ.ᛔ.ᚴ.ᚱ.ᛍ.ᛐ.ᚢ.ᚼ.ᛦ.𐤍.
A.B.C.D.E.F.G.H.I.K.L.M.N.O.P.Q.R.S.T.U.X.Y.Z.

Vidare information

[redigera | redigera wikitext]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ Doesjka Tilkin (2014-20). ”Ave Maria och Jesus Kristus Nazarenus | Latin i skandinaviska runinristningar” (Magisteruppsats inlämnad för att erhålla graden av Master i historiskt språk och litteratur). Gent Universitet. libstore.ugent.be. sid. 2. https://libstore.ugent.be/fulltxt/RUG01/002/212/678/RUG01-002212678_2015_0001_AC.pdf. Läst 19 december 2024. ”Runlatin är en övergripande beteckning på inristningar och texter som innehåller det latinska språket återgivet med runor.”
  2. 1 2 3 4 5 6 Sir Cotton, 1st Baronet, of Connington, Robert (1600-tal). Cotton MS Domitian A IX. England: Wikimedia Commons. sid. 31. https://commons.wikimedia.org/w/index.php?title=File:BL_Cotton_MS_Domitian_A_IX.djvu&page=31. Läst 19 december 2024
  3. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 AM 413 fol. / Runologia. Island: handrit.is. 1752. https://handrit.is/manuscript/view/da/AM02-0413/116?iabr=on#page/56v/mode/2up. Läst 19 december 2024
  4. 1 2 3 AM 749 4to. Island: handrit.is. 1720. sid. 25v. https://handrit.is/manuscript/view/is/AM04-0749/55?iabr=on#page/25v/mode/2up. Läst 19 december 2024
  5. 1 2 3 4 Thomas Karlsson (2009). ”Götisk kabbala och runisk alkemi: Johannes Bureus och den götiska esoterismen” (avhandling). Stockholms universitet, Religionshistoriska avdelningen. su.diva-portal.org. sid. 68, 232, 233. https://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:293693/FULLTEXT01.pdf. Läst 19 december 2024.ISBN 978-91-628-8030-9
  6. ↑ Fragmentum Runico-Papisticum
  7. ↑ Historia om de nordiska folken
  8. 1 2 Helmer Gustavson. ”Dalecarlian Runes” (på engelska). Universitetet i Oslo. khm.uio.no. sid. 2. https://www.khm.uio.no/english/research/publications/7th-symposium-preprints/documents/Gustavson.pdf. Läst 25 december 2024.
  9. ↑ Talbot, Robert. Cambridge, Corpus Christi College, MS 379: Robert Talbot, Notebook. sid. 24. https://exhibits.stanford.edu/parker/catalog/fp556xm4433. Läst 20 juli 2025
  10. 1 2 ”Runic Latin (with Prof. Alessandro Palumbo)” (på engelska) (videoklipp). Jackson Crawford, Alessandro Palumbo. youtube.com. 6 september 2024. https://www.youtube.com/watch?v=JCPeKyKYozg&t=1048s. Läst 19 december 2024. ”tidstämpel: 17:28”
  11. ↑ ”GR 43”. christerhamp.se. https://www.christerhamp.se/runor/gamla/gr/gr43.html. Läst 19 december 2024.
  12. ↑ Runsignum: N 547† (oblatjärn): ᛆᛒᛋᛑᚽᚠᚵᚼᛁᚴᛚᛘᚿᚮᛕᚴᚱᛍᛐᚢᛡᛦᛪᚯᛅ✤ᛁᚠᛅᛒ⋮ᚵᚱᚦᚽᛘᛁᚴ✤ᛍᚮᚾ⋮ᚦᚮᚱᚽᛍ⋮ᛍᛁᚾᛏᛒᛆᛍ✤
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Runlatin&oldid=59221457”