Hugo Bergroth

Hugo Bergroth
Hugo Bergroth år 1932
Född	18 maj 1866 Helsingfors
Död	1 april 1937 (70 år) Helsingfors
Medborgare i	Finland och Storfurstendömet Finland
Sysselsättning	Filolog
Arbetsgivare	Helsingfors universitet
Släktingar	Ernst Evald Bergroth (syskon)
Redigera Wikidata

Karl Hugo Bergroth, född 18 maj 1866 i Helsingfors, död där 1 april 1937, var en finländsk filolog och språkvårdare. Han var bror till Ernst Evald Bergroth.

Bergroth var lektor i svenska vid Helsingfors universitet i över fyrtio år och ägnade sitt livsverk åt att bevara finlandssvenskan som en del av rikssvenskan. Hans huvudverk Finlandssvenska (1917) är en av de mest omfattande dokumentationerna av finlandssvenska avvikelser från svenskan i Sverige.

Biografi

Uppväxt och utbildning

Hugo Bergroths far, Julius Efraim Bergroth, var rektor vid Svenska normallyceum i Helsingfors och blev senare överinspektör vid skolöverstyrelsen. Modern, Charlotte Christina Barcker, var sjökaptensdotter från Jakobstad. Via henne fick Bergroth ett intresse för musik och ett väl utvecklat musiköra, som kom till nytta när han senare sysslade med uttalsfrågor och till nöje när han spelade fiol.

Bergroth tog studenten vid Svenska normallyceum 1884 och avlade filosofie kandidatexamen vid Helsingfors universitet 1888 med betyg i svenska språket och litteraturen, romersk litteratur, estetik och nyare litteratur, grekisk litteratur samt botanik. En kort tid därefter blev han medlem av Svenska landsmålsföreningen i Helsingfors. Han företog resor till Åland där han upptecknade dialekter, visor med ord och melodier samt annat folkloristiskt material. Syftet var att samla material för en doktorsavhandling, men han övergav planerna sedan Anton Karsten^(fi) hösten 1891 publicerat sin avhandling om Kökarsmålet med i många stycken likartat material.

Vårterminen 1890 studerade Bergroth vid Uppsala universitet, där han kom i kontakt med flera av den tidens främsta nordiska filologer, bland dem Adolf Noreen. Han behöll sina kontakter till Sverige genom forskningsbesök i Lund 1910, 1911 och 1912 samt i Uppsala 1914.

Under studietiden var Bergroth anställd som amanuens vid Universitetsbiblioteket från 1886 och blev 1890 ordinarie amanuens.

Karriär

Bergroth utnämndes 1893 till lektor i svenska språket vid Helsingfors universitet och kvarstod i befattningen till 1934. Som lektor undervisade han bland annat blivande modersmålslärare och jurister, bedömde själv studenternas uppsatser och höll övningar i korrigering av finlandssvenska texter. Åren 1892–1907 var han samtidigt bibliotekarie vid Helsingfors stadsbibliotek.

Redan på 1890-talet framträdde Bergroths intresse för språkvård i recensioner och mindre artiklar. Han engagerade sig också i rättskrivningsfrågan och tog ställning för den så kallade nystavningen; inför ett rättstavningsmöte i Stockholm 1892 skrev han ett föredrag som lästes upp av Ivar Heikel eftersom Bergroth inte kunde delta.

Bergroth insåg tidigt att svenskan i Finland höll på att utvecklas i en riktning som kunde leda till att språket isolerades från svenskan i Sverige. Hans livsverk blev att motverka denna utveckling. Under början av 1910-talet publicerade han en serie artiklar i Svenska folkskolans vänners kalender (1910–1913) om skillnaderna mellan svenskan i Finland och i Sverige. Tillsammans med skriften Etthundra i det finländsk-svenska skriftspråket, särskilt tidningsspråket, förekommande provinsialismer (1912) och den tryckta föreläsningen Våra provinsialismer (1915) kan dessa artiklar ses som förarbeten till huvudverket.

Finlandssvenska (1917)

Den 6 november 1917 – Gustav II Adolfs dödsdag, som redan då högtidlighölls som Svenska dagen – undertecknade Bergroth företalet till sin bok Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift, jämnt en månad före Finlands självständighetsförklaring. Boken utgör den mest omfattande och väl strukturerade dokumentationen av finlandssvenska avvikelser från svenskan i Sverige. Den behandlar uttal, morfologi, syntax och ordförråd.

Vad uttalet beträffar insåg Bergroth att finlandssvenskarna aldrig kunde lära sig den sverigesvenska prosodin, och han ansåg att försök att härma de enskilda sverigesvenska språkljuden skulle göra talet "löjligt tillgjort". Däremot förespråkade han ett mer energiskt uttal och menade att finlandssvenskarna på det fonematiska planet skulle följa det sverigesvenska uttalet. Han vände sig bland annat mot sammanfallet mellan långt ä och långt e i ordpar som väva/veva och mäta/meta, liksom mot den finlandssvenska benägenheten att uttala vokalen kort i betonad öppen stavelse i vanliga ord som hela, mina och föreställa – i strid med den allmänna svenska kvantitetsregeln.

En andra, omarbetad upplaga av Finlandssvenska kom ut 1928. Redan 1918 gav Bergroth ut Högsvenska, en förkortad version anpassad för skolbruk, som efter hans död redigerades av Björn Pettersson och fortsatte att ges ut ända in på 1970-talet. År 1924 utkom Svensk uttalslära med särskilt beaktande av skiljaktigheterna mellan det finländska och det högsvenska ljudskicket.

Scenspråk

Bergroth stod även för den avgörande insatsen när det gällde att skapa ett vårdat finlandssvenskt scenspråk. Frågan blev aktuell 1915 då Svenska Teatern i Helsingfors "nationaliserades", det vill säga övergick till att anlita finlandssvenska skådespelare. Bergroth, som var ledamot av teaterns direktion, skrev ett utförligt utlåtande om grunderna för ett svenskt scenspråk för Finland. Utgångspunkten var att teatern skulle ha en språkform som kunde tjäna som finlandssvenskarnas språkideal. Bergroth var också språkgranskare och språkinstruktör vid teatern 1916–1921.

Uppdrag och utmärkelser

Bergroth erhöll 1918 filosofie hedersdoktorsgrad vid Lunds universitet och fick 1919 professors titel. År 1935 utsågs han till hedersledamot av Svenska litteratursällskapet.

Han var bland annat ledamot av Svenska folkskolans vänners direktion (1895–1910), ledamot av Svenska litteratursällskapets styrelse (1912–1921 och 1923–1935), ledamot av Svenska Teaterns styrelse (1913–1936) samt vice ordförande i dess direktion (1917–1936).

Bibliografi (urval)

• Etthundra i det finländsk-svenska skriftspråket, särskilt tidningsspråket, förekommande provinsialismer (1912)
• Våra provinsialismer (1915)
• Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift (1917; 2:a uppl. 1928)
• Högsvenska. Kortfattad hjälpreda vid undervisningen i modersmålet (1918)
• Om kvantitetsförhållandena i den bildade finlandssvenskan (1922)
• Om konsonantljuden i den bildade finlandssvenskan (1922)
• Om vokalljuden i den bildade finlandssvenskan (1924)
• Svensk uttalslära med särskilt beaktande av skiljaktigheterna mellan det finländska och det högsvenska ljudskicket (1924)

Arv

1992 bildades Hugo Bergroth-sällskapet i Helsingfors med 18 ordinarie ledamöter. Hugo Bergroth-priset instiftades 1993; den första pristagaren var radioredaktören Ann-Kristin Schevelew.

Privatliv

Bergroth gifte sig sommaren 1893 med Maria Elisabeth (Elsa) Fabritius. Paret fick tre barn.

Enligt Rolf Pippings uppsats om Bergroth från 1958 skildrade hans elever honom som en sträng, grundlig och plikttrogen lärare, men samtidigt en försynt, varmhjärtad och vänlig människa.

Vidare läsning

• ”Bergroth, Hugo”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-5500-1416928958106 
• Bergroth, Hugo i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
• Svensk uppslagsbok. Malmö 1939.

Externa länkar

• Hugo Bergroth-sällskapet