Bragdguldet

Paris-OS bjöd på ett svenskt idrottsögonblick för historieböckerna. Inför ett fullsatt Stade de France tog Armand Duplantis hem guldet och satte världsrekord med 6,25 i sitt sista hopp. Det var hans största stund hittills i en redan legendarisk karriär – en perfekt kombination av kyla, teknik och vilja.

Efter årtionden i skuggan fick svensk skridskoåkning ett nytt ansikte genom Nils van der Poel. I OS i Peking vann han guld på både 5 000 och 10 000 meter – det senare på världsrekordtid. Efter spelen skänkte han ett av sina guld till den fängslade författaren Gui Minhai och avslutade samtidigt karriären.

När idrottsvärlden stod stilla under pandemin fortsatte Armand ”Mondo” Duplantis att tänja gränser. Inom loppet av sju dagar satte han två världsrekord – 6,17 i Toruń och 6,18 i Glasgow – och blev den yngste i historien att inneha rekordet. Under säsongen klarade han sex meter i tio tävlingar och gav världen något att samlas kring i ett annars stillastående idrottsår. För sina bedrifter belönades han med Bragdguldet 2020, som symbol för ljus och inspiration i mörka tider.

Inför OS i Pyeongchang såg allt ut att gå fel. Hanna Öberg drabbades av magsjuka, missade flyget till Sydkorea och fick en kaotisk uppladdning. Men väl på plats förvandlades allt till en bragd. I distansloppet sköt hon 20 av 20 träff och överraskade hela skidskyttevärlden med sitt livs lopp. 22-åringen från Östersund fick kliva upp högst på pallen – en av de största OS-skrällarna någonsin.

Flera hade varit nära, men ingen svensk herrgolfare hade nått hela vägen i en major. När Henrik Stenson bröt trenden 2016 gjorde han det med besked. Han vann British Open – The Open Championship – efter en duellartad slutrunda mot femfaldige majorvinnaren Phil Mickelson. Publiken var vild av begeistring. 264 slag är den lägsta scoren i tävlingens historia och då har den ändå spelats sedan 1860. Tidigare hade avslutningsrundan 1977 setts som "tidernas duell". Vinnaren då, Jack Nicklaus, skickade ett gratulationskort som damp ner hos Stensons i Florida. "Han skrev att det var den bästa golfrunda han sett i sitt liv. Det var en otrolig känsla att läsa", sa Stenson när SvD gratulerade honom i hemmet efter bragdbeskedet.

Sverige hade inte vunnit en damstafett i OS sedan 1960. I Sotji talade inte mycket för att trenden skulle brytas. Stafetten var på förhand ett av de mest gjutna gulden i OS – ingen nation skulle kunna rubba stjärnspäckade Norge. Ida Ingemarsdotter inledde starkt och växlade som trea. Emma Wikén svarade för en supersträcka när hon körde ifrån Therese Johaug. Anna Haag hade det kämpigare och växlade över 25 sekunder efter Finland och 20 efter Tyskland. Sedan svarade Charlotte Kalla för en klassisk upphämtning på sista sträckan där hon i spurten passerade Krista Pärmäkoski och Denise Herrmann.

Silver belönas sällan med Bragdguldet, men Lisa Nordéns OS-insats i London blev ett undantag. Och så skiljde det ju bara nio tusendelar till förstaplatsen i triathlon, en av de mest krävande idrottsgrenarna. Många svenskar på plats och framför tv:n trodde att hon hade besegrat schweiziskan Nicola Spirig i spurten, men efter en stund visades målfotot upp. Den 28-åriga skånskan var rörd när hon fick beskedet om Bragdguldet. Ett erkännande av sporten som hon väntat på: "Jag får teckningar från åttaåringar som ordnar triathlontävlingar hemma i trädgården, det känns otroligt roligt."

Efter 21 års väntan kom det efterlängtade stafettguldet vid OS i Vancouver 2010. Daniel Rickardsson öppnade stabilt, Johan Olsson ryckte ifrån Norge och skapade ett avgörande försprång. Anders Södergren höll tempot uppe och skickade ut Marcus Hellner med 37 sekunders ledning. När Norge närmade sig på slutet ökade Hellner farten i sista backen, tog en svensk flagga och gled jublande i mål.

Jonas Jacobsson skrev historia som första paralympier att få Bragdguldet. I Paralympics i Peking vann han tre guld – trots trasiga gevär och lånat material – och visade samma kyla och precision som tagit honom till 17 paralympiska guld totalt. Från uppväxten i Krokek, där föräldrarna vägrade låta honom placeras på institution, till världens främste skytt blev hans liv en berättelse om vilja och revansch. Bragdguldet 2008 blev ett erkännande för både hans karriär och parasportens självklara plats i svensk idrott.

I Turin 2006 tog Anja Pärson sitt efterlängtade OS-guld – och det kom när pressen var som störst. Efter två brons körde hon hem slalomfinalen med perfekt tajming i det sista åket och vann Sveriges enda individuella guld i spelen. Konkurrensen om Bragdguldet var stenhård, men juryn enades om att Pärsons seger, i maximalt pressat läge, var en bragd i ordets rätta mening.

I OS i Aten stod Stefan Holm inför sin karriärs största utmaning. Efter två rivningar på 2,34 hade han bara ett försök kvar – men klarade höjden och säkrade därefter guldet med 2,36. Den nervkittlande vändningen gjorde honom till olympisk mästare och gav honom Bragdguldet.

Vid VM i Zolder stod Susanne Ljungskog för en av svensk cykelsports största prestationer. Efter att ha jagat ifatt en utbrytning på egen hand i slutet av loppet spurtade hon förbi konkurrenterna och tog sitt första VM-guld i linjelopp. Ett lopp där hon visade både taktisk kyla och orubblig vilja. Ett år senare försvarade hon guldet i Kanada.

OS i Sydney var årets idrottsliga höjdpunkt – ett olympiskt spel där Sverige tog fyra guld genom Lars Frölander, simning, Mikael Ljungberg, brottning samt skyttarna Pia Hansen och Jonas Edman. När bragdnämnden sammanträdde var det också just den kvartetten som diskuterades mest. Valet föll till slut på Lars Frölander, med Ljungberg som främsta utmanare, simmaren som i hårdast möjliga konkurrens tog hem guldet på 100 meter fjäril. Det blev helt tyst i arenan efter målgången, då ingen av de favorittippade australienska simmarna hade vunnit. Frölander kom in som fyra till finalen, var en bit bakom efter halva sträckan, men svarade för en perfekt finish.

Efter att under flera år ha varit nära Bragdguldet fick ”Bengan Boys” äntligen sitt erkännande 1998. Under Bengt Johanssons ledning vann Sverige EM-guld efter segrar mot Ryssland i semifinal och Spanien i final – ännu en triumf i en guldålder som gjorde laget folkkärt. De hade tidigare tagit silver i OS 1992 och 1996 samt VM 1997, men nu var turen kommen. Laget belönades med Bragdguldet för sin kollektiva styrka, sitt lugn och sin förmåga att alltid resa sig.

De hade knappt pratat med varandra på flera år – men i Atlanta 1996 satte sig Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson i samma kanot, och tillsammans tog de OS-guld på K2 500 meter. Förbundskapten Kalle Sundqvists vågade idé blev en fullträff. Två viljestarka konkurrenter förvandlades till ett oslagbart lag när det gällde som mest. I en tajt bragdduell gick kanotduons seger före Ludmila Engquist.

Sommaren 1994 skrev det svenska fotbollslandslaget historia i VM i USA. Under Tommy Svenssons ledning spelade laget sig till semifinal efter flera klassiska matcher. Tomas Brolin, Martin Dahlin, Thomas Ravelli och de andra i laget blev nationella hjältar. Segern på straffar mot Rumänien i kvartsfinalen fick ett helt land att jubla, och bronset – efter 4–0 mot Bulgarien – blev Sveriges största fotbollsframgång på 36 år. En kollektiv bragd som förenade landet i blågul eufori.

Sommarspelen 1992 gick länge inte Sveriges väg. Den guldglänsande fullträffen saknades. Då klev pingisfantomen Jan-Ove Waldner in i bilden som räddare i nöden i den ombyggda järnvägshallen i Barcelona. Allt blågult fokus riktades mot Waldner som i match efter match visade upp ett bländande spel hela vägen fram mot finalen, där fransmannen Jean-Philippe Gatien väntade. På vägen dit hade svensken bara tappat ett enda set i turneringen. Waldner tog enkelt hem de två första seten mot Gatien, pressades hårdare i det tredje, men tog hem guldet på tredje matchbollen efter en fenomenal insats. Waldners guld var Sveriges enda i Barcelona och Bragdguldet givet.

På Wimbledons gräs 1990 stod Stefan Edberg för en klassisk svensk idrottsbragd. I finalen mot rivalen Boris Becker vände han underläge 1–3 i avgörande set till seger och erövrade sin andra Wimbledon-titel. Den elegante serve- och volleyspelaren från Västervik hade redan etablerat sig som världsetta, men vinsten i London blev hans stora mästerprov. Bragdnämnden stod inför ett svårt val mellan Edberg och handbollslandslaget – men med chefredaktörens utslagsröst gick medaljen till tenniskungen som visade att kyla och klass kan besegra rå kraft.

I Calgary kröntes Tomas Gustafson som skridskokung. Han tog OS-guld på både 5 000 och 10 000 meter. Segern på skridskons kungadistans togs med sex sekunders marginal efter ett fulländat lopp. Redan tidigare samma år hade han blivit Europamästare.

Sverige låg under mot oslagbara Sovjet i VM i Wien, men med drygt en minut kvar skapade Tre Kronor ett av svensk idrotts mest ikoniska ögonblick. Bengt-Åke Gustafsson drog en ryss och tog sig förbi ytterligare tre i anfallszon. Han passade Tommy Albelin, som skickade pucken till Håkan Loob. Med ryggen mot mål slog Loob en pass bakom ryggen till Tomas Sandström – som satte 2–2. Målet, bland det vackraste och viktigaste i Tre Kronors historia, banade väg för Sveriges första VM-guld på 25 år. En kollektiv bragd som fick ett helt land att jubla.

Bragdjuryn var tidigt ute när det gällde höjdhopparen Patrik Sjöberg. Många skulle nog ta för givet att han fick medaljen 1987, för sitt historiska VM-guld i Rom och sitt fantastiska världsrekord, 2.42 meter, på Stockholms Stadion tidigare den sommaren. Istället belönades Sjöberg två år tidigare efter en sensationellt stark inomhussäsong som innebar VM- och EM-guld, samt nytt världsrekord inomhus med 2,38 (på den tiden separerades rekorden utomhus och inomhus). Under karriären tog Sjöberg medalj i tre raka OS, silver 1984 och 1992 samt brons 1988. En skada i sista stund stoppade honom från att ställa upp i OS 1996.

Håkan Carlqvists namn hade varit uppe till diskussion 1979 efter VM-guldet i 250-kubiksklassen, men då räckte han inte hela vägen mot Malmö FF. 1983, däremot, belönades "Carla" välförtjänt för sitt VM-guld i tungviktsklassen 500 cc. Tuffingen från Järfälla körde ofta på gränsen, ibland över den. Det innebar flera hjärnskakningar, brutna ben och andra skador. VM-titeln 1983 bärgades i det allra sista heatet i VM-serien. Carlqvist bars fram av publiken i Nederländerna när han trotsade smärtan i kroppen av alla tidigare skador. Under 1980-talet var "Carla" motocrossens givna affischnamn. Efter karriären flyttade han till Frankrike, där han avled 2017, endast 63 år gammal.

Annichen Kringstad föddes i Norge 1960, men bytte till svenskt medborgarskap som 16-åring när hon just kommit in på orienteringsgymnasiet i Åmål. Tur för Sverige! Under 1980-talet var hon nämligen bäst i världen med karta och kompass. Hon var extremt löpstark, samtidigt snabb i tanke och i taktiska vägval. 1981, 1983 och 1985 tog hon VM-guld både individuellt och i stafett. Hennes framgångar internationellt samt deltagandet i O-Ringens Femdagars – där hon också alltid vann – gjorde henne till orienterings stora affischnamn. 1981 avgjordes VM i Schweiz, i svårorienterade och kuperad terräng. Annichen klarade utmaningen och tog hem Bragdguldet, före idrottare som cykelsportens Tommy Prim, simningens Per Johansson och bandylandslaget.

Malmö FF:s väg till Europacupfinalen 1979 var en sensationell bragd som fick hela Sverige att börja drömma om fotbollsframgångar. Laget, lett av tränaren Bob Houghton och med spelare som Jan Møller, Staffan Tapper och Tommy Hansson, slog ut storlag som Dynamo Kiev och AS Monaco på vägen. Finalen mot Nottingham Forest i München slutade visserligen 0-1, men MFF hade för första gången fört ett svenskt lag till en europacupfinal och skapat förväntningar för framtiden.

Säsongen 1978 blev Ingemar Stenmarks verkliga genombrott på världsscenen när han vann VM-guld i både storslalom och slalom i Garmisch-Partenkirchen. Hans dominans var så total att han vann 13 av 14 möjliga världscuplopp i slalom och storslalom. Stenmarks tekniska precision och mentala styrka gjorde honom praktiskt taget obesegrad i de tekniska grenarna. Hans framgångar 1978 lade grunden för vad som skulle bli den mest framgångsrika karriären i alpin skidsports historia.

När Anders Gärderud satte världsrekord och vann OS-guld på 3000 meter hinder i Montreal 1976 kulminerade en mångårig metodisk träningsuppbyggnad. Hans genombrott kom efter att ha tränat enligt ett revolutionerande system utvecklat av tränaren Toni Nett. Gärderud hade tidigare varit främst mellandistanslöpare, men genom att fokusera på hinderteknik och uthållighet nådde han världstoppen. Segern var ännu mer imponerande eftersom han sprang på en skadad fot.

I december 1975 svarade 20-åriga Ingemar Stenmark för sitt stora genombrott när han vann slalomtävlingen i italienska Madonna di Campiglio. Segern markerade början på en era och "Stenmark-febern" som skulle gripa hela Sverige. Hans unika teknik och koncentrationsförmåga hade förts till en ny nivå efter träning med dåtidens mest avancerade teknologi och videoanalys. Det som imponerade mest på experterna var hans förmåga att hålla samma höga fart genom hela loppet medan andra tappade sekunder på slutet.

När värjfäktaren Rolf Edling vann VM-guld på hemmaplan i Göteborg 1973 fick Sverige upp ögonen för en sport som tidigare levt i skymundan. Finalsegern och hans eleganta teknik gjorde honom till årets bragdmedaljör, före det fotbollslandslag som samma höst kvalade in till VM i snöyran i Gelsenkirchen. Edling försvarade sitt guld året därpå och var en nyckelman i det svenska lag som tog OS-guld 1976. Hans seger 1973 blev startskottet för en ny guldålder i svensk fäktning.

Bragdnämndens sammanträde 1971 tog endast 75 sekunder. Valet av Stellan Bengtsson var så självklart att det egentligen bara skulle klubbas och konfirmeras. Det sensationella VM-guldet i Nagoya är fortfarande en av tidernas mest överraskande inom bordtennisen. Stellan Bengtsson, 18-åringen från Falkenberg, var mest med för att se och lära, i skuggan av stjärnorna Kjell Johansson och Hans Alsér. Men det var "Mini-Stellan" som svarade för bragd efter bragd genom att slå ut den ena favoriten efter den andra. Mats Strandbergs radioreferat är klassiskt, när Bengtsson i finalen besegrar hemmahoppet Shigeo Itoh med 3–1 i set. En tvättäkta bragd.

Ove Kindvall var målskytten som tog Sverige till VM 1970. På ett fullsatt Råsunda 1969 gjorde han båda målen i 2–0-segern mot Frankrike – en bragd som gav honom Bragdguldet. Snabb, teknisk och kylig i avsluten blev Norrköpingssonen en av svensk fotbolls främsta anfallare med 16 landslagsmål på 43 matcher. I Feyenoord blev han legendarisk efter att 1970 ha avgjort Europacupfinalen mot Celtic i förlängningen. Lågmäld och respekterad både som spelare och människa, förblev Ove Kindvall en symbol för svensk målskicklighet.

Fyra bröder från Vårgårda cyklade sig rakt in i svensk idrottshistoria. Gösta, Sture, Erik och Tomas Pettersson – kända som bröderna Fåglum – tog VM-guld i lagtempo 1967, 1968 och 1969. De tränade ihop på Västgötaslätten och blev så samspelta att de kunde byta positioner utan att tappa fart. Att fyra syskon blev världsmästare i lag är unikt i idrottsvärlden. Gösta blev senare proffs och vann Giro d'Italia 1971 – Sveriges enda seger i ett av cykelsportens stora etapplopp.

Kent kallas ibland Eskilstunas stolthet – men 30 år före första plattan hette hjälten Kjell. Efternamnet var Johansson och adelsmärket var den fruktade forehandsläggan. Han fick snabbt smeknamnet "Hammaren". 18-åringen slog till med EM-guld i Malmö både i singel och i lag. Direktsändningen i tv gjorde att pingisen fick ett jättelyft i landet. Johanssons sätt att bryta ner Västtysklands levande bollvägg Eberhard Schöler med 22–20 i avgörande set i semifinalen fick många att rusa till pingisborden och härma "Hammaren". I finalen vann ungdomen över rutinen när ungraren Zoltan Berczik förgäves försökte få tillbaka de upprepade forehandsmällarna.

"Seiern är vår" hade år efter år upprepats kring skridskosporten när en 20-åring från Filipstad plötsligt slog igenom. Jonny Nilsson skapade skridskofeber i Sverige och det började till och med talas om att Norges superstjärna Knut "Kuppern" Johannesen skulle kunna besegras. VM 1963 avgjordes i japansk snöyra och svensken satte först världsrekord på 5 000 meter innan han ställdes just mot "Kuppern" på avslutande 10 000. Det blev aldrig spännande: Nilsson kom i mål 24 sekunder före norrmannen och världsrekordet kapades med 13. Redan då varnade värmlänningen för att karriären inte skulle bli så lång och så blev det – han slutade som 25-åring och blev fastighetsmäklare.

Mitt i Tranås står en staty av stadens motorkung. Ove Fundin var som född för speedway med smidighet och enorm reaktionsförmåga. När VM-finalen i speedway kördes i Malmö 1961 tog han guld och blev motorsportens första bragdmedaljör, tillsammans med Sten Lundin. "Jag hade nästan gett upp hoppet om Bragdguldet", sa Fundin när han fick beskedet – vilket inte känns olikt Tony Rickardssons "bittra" upplevelse i samma sport senare under seklet. Fundins karriär blev enastående: 15 VM-finaler – fem guld.

När 15-åriga Jane Cederqvist tog OS-silver på 400 meter frisim i Rom 1960 blev hon Sveriges första kvinnliga bragdmedaljör. Samma år satte hon världsrekord på 800 och 1 500 meter frisim och blev "Silver-Jane" med hela svenska folket. Hennes framgångar skapade en simboom – många nya bassänger byggdes, däribland Eriksdalsbadet i Stockholm. Efter några intensiva år på topp valde hon att sluta redan som 16-åring för att satsa på studierna. Jane Cederqvist visade vägen för generationer av kvinnliga idrottare.

"Ribban dallrar!" Lennart Hylands referat från Stockholms stadion är en klassiker. Skåningen Richard Dahl kommer till hemma-EM som en ifrågasatt reserv. Före finalen i höjdhopp strosar han runt på Djurgården och möter av en slump sin kristendomslärarinna från folkskolan. Hon lyckas lugna ner den oroliga 25-åringen. Ändå börjar finalen darrigt med två rivningar på 1,96. När ribban är uppe på svenska rekordhöjden 2,12 är Dahl sensationellt nog kvar i tävlingen. Han hoppar upp. Sedan följer total tystnad innan ribban bestämmer sig för att ligga kvar. Jublet bryter ut på Stadion och en av svensk friidrotts största skrällar är ett faktum. Dahl får aldrig till ett liknande hopp igen.

En snickare från Karlskrona fick en klassisk svensk framgångsgren att lyfta igen. När Lasse Hall gjorde lumpen i marinen upptäcktes hans stora talang. Det fanns bara ett problem – han hade aldrig suttit på en häst. Han drog igång med träning, men när det var DM i Stockholm bröt han efter första hindret och ledde tillbaka hästen. Senare blev han en fullgod ryttare och tog OS-guld i Helsingfors 1952. Fyra år senare gick spelen i Melbourne och den insatsen skulle leda till Bragdguldet. Inför den avslutande löpningen trodde de flesta på finländarna Olavi Mannonen och Väino Korhonen, men Lasse Hall tömde sig fullständigt. Efter målgång fick han utpumpad ledas bort – innan han fick sin andra OS-guldmedalj om halsen.

Det är inte många svenskar som har blivit så hyllade på en arena i Moskva som Sigge Ericsson. Den jämtländske skridskofantomen fick publiken att rusa in på isen efter VM-guldet. Sovjets stora stjärna Boris Sjilkov såg länge ut att bärga segern. Han hade 22 sekunders försprång inför avslutande 10 000 meter, men den 25-årige svensken svarade för ett lopp som fick åskådarna i extas. Enligt Sune Sylvéns bok ”Bragdguldets hemligheter” togs insatsen upp på diplomatisk nivå en tid senare. En sovjetisk general ska då ha sagt att ”inte sedan slaget vid Narva har en så stor svensk seger hemförts på rysk mark.”

Sovjets brottargigant Johannes Kotkas var fruktad. Med sin råstyrka hade den 125 kilo tunga stjärnan mosat allt motstånd i 16 år. Inte mycket talade för Trollhättans stolthet, Bertil Antonsson, i EM-finalen. Publiken i Neapel blev dock som galna när de förstod att den "lille svensken" hade en chans. Tobakshandlare Antonsson vägde 96 kilo – alltså 29 kilo mindre än motståndaren. Mot slutet förstod svensken att skrällen var nära. "Kotkas var så trött, det kändes som 125 kilo död vikt lagts över mig." Greppet halvnelson var en specialitet. "Jag tar hellre en ordentlig smäll än en antonssonsk halvnelson", sa turkiske stjärnan Memduk Ertek efter ett av deras möten.

Att avgöra en friidrottslandskamp mot Frankrike skulle i dag knappast räcka till Bragdguldet. Men 1951 vägde dessa tävlingar tungt. Sveriges lagkapten i Paris var Rune Larsson. Den 27-årige stockholmaren vann en säker seger på specialdistansen 400 meter häck där han tidigare vunnit OS-brons. Den stora bragden kom sedan på långa stafetten där han besegrade den franska stjärnan Jacques Degats. När Larsson fick beskedet om Bragdguldet av SvD satt han och fikade med de andra lärarna i Sundbybergs småskola. "Jaså, fick jag för den matchen? Det var väl inte så märkvärdigt", blev hans första replik.

När Gert Fredriksson får Bragdguldet 1949 har han vunnit 200 lopp i rad. Den stillsamme Nyköpingskanotisten, som dominerar sin sport under två decennier, har redan OS-guldet från London 1948 – och det ska bli fem till. När han vid 40 års ålder övertalas att tävla i Rom 1960 tar han ännu ett guld, i K2 1 000 meter med Sven-Olof Sjödelius. Efteråt säger han: "Nu får det vara slut. Möjligen återvänder jag som ledare – man får ju så fina kostymer." Fyra år senare coachar han en ny bragdguldvinnare i kanot, Rolf Peterson.

I EM-finalen i Prag ställdes Gösta Frändfors mot storfavoriten från Sovjet, Aram Jaltyrjan. Den svenske brottaren hade fått en drömstart med flera snabba poäng och motståndaren var nere i parterr på mattan. Risken var dock stor att ryssen skulle kunna vända matchen om han kom upp på fötter. Frändfors hörde då att ett jubel steg i hallen, det var den tjeckoslovakiska utrikesministern Jan Masaryk som anlände. Svensken avbröt brottningen och förklarade för ryssen att de måste pausa. Frändfors ställde sig och gjorde givakt. Efter uppehållet var svensken mer utvilad och publiken tydligt på hans sida – relationen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien var redan vid den här tiden ansträngd. Frändfors lyckades hålla nere motståndaren och kunde enkelt bärga guldet.

Modern femkamp var under första halvan av 1900-talet betydligt större än i dag. När Sverige tog sex av de sju första platserna i Stockholms-OS 1912 hävdade en riksdagsman att det var "den största svenska triumfen sedan slagen vid Breitenfeld och Narva." Claes Egnell fick inte samma lovord 1945, men han hyllades stort för att ha vunnit SM både i sommar- och vintervarianten. Den senare bestod av skytte, ridning i snö, störtlopp, längdåkning och fäktning. Bragden förstärktes av att 29-åringen hade diskbråck och haltade svårt. Efter karriären blev han överste inom det militära och senare chef för en FN-bataljon i Gaza.

Göteborgaren Arne Andersson var Gunder Häggs ständige rival och följeslagare genom folkhemmets största löpardrama. När Hägg sprang smidigt och lätt kämpade Andersson med kraft och envishet. Han satte fyra världsrekord och 1943 fick "den evige tvåan" sitt eget Bragdguld – ett erkännande för sin uthållighet och värdighet i kampen mot Hägg. Båda stängdes senare av för brott mot amatörreglerna, men deras dueller lever som svensk friidrotts mest mytomspunna.

Mitt under brinnande krig beslutade skidsporten att VM skulle få arrangeras av Italien, en av Nazi-Tysklands allierade. Norge kom bara med en enda deltagare – en åkare med sympatier för norska nazisten Vidkun Quisling. Sverige kom dock med ett starkt lag och Alfred "Håsjö" Dahlquist utklassade motståndet på 18 kilometer – segermarginalen var över två minuter. I efterhand miste detta VM sin officiella status, men Bragdguldet blev det ändå. "Håsjö" hade en udda stil i spåret som beskrevs på följande sätt i SvD: "Han såg ut som en kamel på skidor som har sagolikt bråttom och är tvärilsk."

Håkan Lidman hade ett synfel som ställde till det under karriären. När häcklöpningen gick från trä- till stålhäckar hade han svårare att bedöma avstånden. Han berättade om skräcken för att ramla och var en av dem som ville att de nya häckarna skulle målas i olika färger. Men till slut lossnade det och 1940 satte han ett prydligt Europarekord på 110 meter häck med 14,0. Han blev själv överraskad över Bragdguldet: "Jag trodde absolut inte på mig själv. Hur jag ska fira? Att gå och lägga sig är ett förståndigt och värdigt sätt", sa han när SvD efter mycket möda nådde 25-åringen per telefon på kvällen.

Simmaren Björn Borg – inte släkt med simmaren Arne eller tennisspelaren med samma namn – fick Bragdguldet 1938 för dubbla EM-guld på 400 och 1 500 meter fritt. Han satte fem Europarekord och vann 23 SM-guld innan kriget satte stopp för OS-planerna 1940. Efteråt blev Schweiz hans hem och han gjorde karriär inom kemibranschen. Mest bestående blev arvet efter honom: 1994 tog han initiativ till SvD:s idrottsstipendium Lilla Bragdguldet, som i dag delas ut till lovande svenska talanger.

En gruvarbetare från Norrbotten var den svenska skrällen i Hitler-Tysklands vinterspel. Erik Larsson – känd som Kiruna-Lasse – skrämde dock alla när han i sista backen mot mål gjorde en kullerbytta och försvann i ett stort vitt snömoln. När han åkte i mål trodde många att 24-åringen hade tappat guldet eftersom tidtagningen då inte var lika tydlig. Men skrällen var ett faktum och vid återkomsten lagerkransades han och hyllades av 10 000 människor vid Stockholms centralstation. Bara tre år senare la han av eftersom "tävlandet inte gick ihop med riktig kristendom". Den tystlåtne stjärnan slet vidare i gruvan till kroppen sa ifrån och han sjukpensionerades.

Den enda diskuskastare som har fått Bragdguldet före Daniel Ståhl var en USA-född polis. Harald Anderssons stora stund kom i en landskamp mot Norge på Bislett då han i andra kastet slog till med 52,23 meter. I dag låter det inte så märkvärdigt men då var det nytt världsrekord. 27-åringen ökade även på i sista kastet till 52,42. Eftersom det inte var tillåtet med prispengar fick idrottsmännen ibland i stället en gåva. En gång blev det lite fel när han önskade en fåtölj av arrangören för att komma. Telefonlinjen var nog lite sprakig för när det var dags för prisutdelning togs inte en fåtölj fram – utan en portfölj.

När nationalsången spelas efter OS-guldet i fristil sitter Ivar Johansson i bastun. Han måste gå ner fem kilo för att få tävla i en lättare viktklass – och fyra dagar senare vinner han även grekisk-romersk stil. Svensken har plågat sig med bastu, filtar och törst i Los Angeles-hettan för att nå rätt vikt. I finalen besegrar han finländaren Väinö Kajander och vid hemkomsten möts Norrköpingspolisen av jublande folkmassor. Bragden räknas än i dag som en av de främsta genom tiderna.

Att fiskarsonen Johan Richthoff skulle bli stjärna i brottning var ingen självklarhet. Han provade först fotboll, konståkning och tiokamp, men var lite för storväxt – 198 cm lång och 115 kg tung. Som 32-åring fick han Bragdguldet efter EM-guld både i grekisk-romersk stil och fristil. Efter karriären blev han proffsbrottare i USA under smeknamnet "Den vita valen". Han vann 92 av 100 matcher innan den djupt troende skåningen återvände till Sverige. I slutet av 1960-talet erbjöds han att spela atlet i tv-serien Bombi Bitt och jag. Han avböjde på grund av en replik i manus: "Satan!"

I dag är det svårt att tänka sig att vi en gång hade en stjärna i konståkning som tog guld i tre raka OS. Han fick dock Bragdguldet för VM-segern i fashionabla Westminster Ice Club i London. Det blev dramatik när Grafström hade problem med ena skridskon och var nära att falla, men till slut blev det guld. SvD skrev i referatet att man hade önskat "lite mera schwung, men att försiktigheten var taktiskt rätt". Ännu ett bragdmoment var att svensken inför VM hade varit sjuk. Huvudmotståndaren Carl Schäfer mopsade då upp sig: "Grafström har ingen chans i London." Han fick dock äta upp sina ord.

Sven Salén är den enda seglare som fått Bragdguldet. Han prisades när läsarna för andra och sista gången helt fick bestämma vinnaren. Det största 37-åringen vann bragdåret var Guldpokalen i New York. Hans båt "May be" hade forslats över till USA på atlantångaren Gripsholm. SvD skrev att Salén var "känd för den medfödda känsligheten i handloven som karaktäriserar racingrorsmannen". Salén var även sångare och kompositör. Han sägs ha inspirerat sin gode vän Evert Taube till Havsörnsvalsen.

Stockholmsgamängen Arne Borg var 1920-talets stora idrottsstjärna – lika känd som Greta Garbo. Med sin egen, höga flytstil satte han 32 världsrekord och tog fem OS-medaljer. I EM 1927 vann han 1 500 meter trots fyra utslagna tänder efter en vattenpolomatch tidigare på dagen. Sedan stod i karaktäristisk stil och blossade på en cigarr vid bassängkanten. Efter karriären drev han tobakshandel på Drottninggatan, alltid med glimten i ögat och historier på lut.