Agapadda
| Agapadda Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 Rhinella marina | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Groddjur Amphibia |
| Ordning | Stjärtlösa groddjur Anura |
| Familj | Paddor Bufonidae |
| Släkte | Rhinella |
| Art | Rhinella marina |
| Vetenskapligt namn | |
| § Rhinella marina | |
| Auktor | (Linnaeus, 1758) |
| Utbredning | |
 Agapaddans utbredning. Ursprunglig utbredning i blått, introducerad utbredning i rött. | |
| Synonymer | |
|
Bufo marinis (Linnaeus, 1758)[2] Bufo marinus (Linnaeus, 1758)[2] Chaunus marinus (Linnaeus, 1758)[2] Rana marina Linnaeus, 1758[2] Rhinella marinus (Linnaeus, 1758)[2] Bombinator horridus (Daudin, 1802)[2] Bufo horridus Daudin, 1802[2] Bufo pithecodactylus Werner, 1899[2] Bombinator maculatus Merrem, 1820[2] Bufo marinus fluminensis Jiménez de la Espada, 1875[2] Bufo marinus napensis Jiménez de la Espada, 1875[2] Bufo albicans Spix, 1824[2] Bufo lazarus Spix, 1824[2] Docidophryne lazarus (Spix, 1824)[2] Bufo maculiventris Spix, 1824[2] Bufo humeralis Daudin, 1803[2] Bufo marinus Schneider, 1799[2] Rana humerisarmata Bonnaterre, 1789[2] Bufo marinus marinus (Linnaeus, 1758)[2] Rana gigas Walbaum, 1784[2] | |
 Agapadda, ljus form | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Agapadda (Rhinella marina)[3][4] är ett groddjur som först beskrevs av Linné 1758 under det vetenskapliga namnet Rana marina. Agapaddan ingår i släktet Rhinella och familjen paddor.[2][5] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade.[2]
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Paddan är mycket stor, vanligen mellan 10 och 17 cm lång, även om den kan bli 23,8 cm som mest. Rygghuden är brungrå, olivbrun eller grönaktig till rödbrun med ett flertal mörkbruna vårtor, och ofta fläckar i rött, gult eller mörkgrönt. Buken är blekgul, knottrig, och med mörkbruna fläckar. Nosen är spetsig med en benkam ovanför ögonen. Ganska långt ner på främre delen av kroppen, vid skuldrorna, har den två parotoidkörtlar, en på vardera sidan, som innehåller dess mycket potenta gift.[6][7]
Vikten ligger vanligen mellan omkring hundra gram[7] och 1,5 kilogram, även om den kan bli mycket större;[6] ett exemplar i Australien vägde 2,7 kg[8].
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Paddan härstammar från Amerika; den ursprungliga utbredningen är från västra Peru och centrala Brasilien till norra Texas, men den har spritt sig eller införts till många delar av USA (som Florida, Puerto Rico och Hawaii), Karibien, Papua Nya Guinea, Taiwan, Australien med flera områden. Till Australien infördes den 1935 för att bekämpa skadedjur på sockerrörsodlingar (de två skalbaggsarterna Lepidiota frenchi och Lepidoderma albohirtum). I stället spred den sig och betraktas både där och i andra områden den spritt sig till som ett hot mot den inhemska faunan, dels genom att den förtär och tränger undan andra amfibier, dels att de rovdjur som tar den inte har någon immunitet mot dess gift och dör.[9]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Paddan är en nattaktiv art som föredrar fuktig terräng med tillräcklig bottenvegetation för att erbjuda skydd som sockerrörsfält, savanner, glesa skogar och högre belägna, inte för tätvuxna regnskogar. Den undviker inte människans närhet utan kan även återfinnas på betesmark, gårdsplaner, i parker och trädgårdar, bara de inte är alltför torra. I bergen kan den gå upp till 3 000 m.[1] Som nämnts ovan är giftet starkt och kan döda predatorer som katter, hundar, ödlor eller ormar som får i sig det. Också äggen är giftiga. Även mänskliga dödsfall har rapporterats; det förekommer att giftet används som en drog.[9] Paddan blir troligen inte mycket äldre än 5 år i det fria, men kan i fångenskap bli mellan 10 och 40 år gammal[9].
Föda
[redigera | redigera wikitext]Agapaddan lever främst på myror, termiter, skalbaggar och tvestjärtar, men kan också ta gräshoppor, mångfotingar, kräftdjur, snäckor och även växtföda[7]. Den har också setts ta smådäggdjur, kräl- och groddjur[9]. På grund av sin närhet till mänskliga boningar förekommer det också att den tar katt- och hundmat.[7]
Fortplantning
[redigera | redigera wikitext]Lektiden är på norra halvklotet mellan april och september. I Australien leker den i stort sett året om, med tonvikt på regntiden i början på året.[9] Hanarna samlas vid vattensamlingar, som inte behöver vara permanenta, där de kallar till sig honor genom sina kraftiga rop. Det är inte ovanligt att flera hanar omklamrar en hona samtidigt. Honan kan lägga upp till 35 000 ägg i långa band, även om mängden vanligtvis är mellan 8 000 och 17 000[1].[9] Äggen tar mellan 2 och 3 dagar för att utvecklas. Paddynglen är små och skinande svarta. Både de och äggen tål mycket hög salthalt. Ynglen utvecklas till fullbildade paddor på mellan 15 och 50 dagar.[9]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 4 IUCN SSC Amphibian Specialist Group 2023 South American Cane Toad Rhinella marina . Från: IUCN 2023. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 26 april 2026.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 Bánki, O., Roskov, Y., Döring, M., Ower, G., Hernández Robles, D. R., Plata Corredor, C. A., Stjernegaard Jeppesen, T., Örn, A., Pape, T., Hobern, D., Garnett, S., Little, H., DeWalt, R. E., Miller, J., Orrell, T., Aalbu, R., Abbott, J., Abreu, C., Acero P, A., et al. (2026). ”Rhinella marina (Linnaeus 1758)” (på engelska). Catalogue of Life Foundation, Amsterdam, Nederländerna. https://www.catalogueoflife.org/data/taxon/4S7NY. Läst 26 april 2026.
- ↑ Frost, Darrel R. (2009) , database. Amphibian Species of the World: an Online Reference v5.3
- ↑ Crother, Brian I., Jeff Boundy, Frank T. Burbrink, et al. / Moriarty, John J., ed. (2008) Scientific and Standard English Names of Amphibians and Reptiles of North America North of Mexico, With Comments Regarding Confidence in Our Understanding, Sixth Ed., Herpetological Circular No. 37
- ↑ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
- 1 2 Michael McDonough (28 mars 2026). ”cane toad” (på engelska). Britannica. https://www.britannica.com/animal/cane-toad. Läst 25 april 2026.
- 1 2 3 4 Ryan Hilgris (2001). ”Rhinella marina Cane Toad” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. https://animaldiversity.org/accounts/Rhinella_marina/. Läst 25 april 2026.
- ↑ Daniel Lingenhöhl (2023). ”Toadzilla wurde eingefangen” (på tyska). Spektrum der Wissenschaft. https://www.spektrum.de/news/agakroeten-toadzilla-wurde-eingefangen/2100606. Läst 20 februari 2024.
- 1 2 3 4 5 6 7 ”Species profile: Rhinella marina.” (på engelska). Global Invasive Species Database (2021). ISSG, IUCNs Invasive Species Specialist Group. 26 maj 2010. Arkiverad från originalet den 17 augusti 2009. https://web.archive.org/web/20090817231108/http://www.issg.org/database/species/ecology.asp?si=113&fr=1&sts=. Läst 26 april 2021.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Agapadda.
Wikispecies har information om Rhinella marina.
|
