close
Hoppa till innehållet

St. Kilda

Uppslagsordet ”Saint Kilda” leder hit. För orten i Australien, se Saint Kilda, Victoria.
St. Kilda på kartan över Yttre Hebriderna
St. Kilda
St. Kilda på kartan över Yttre Hebriderna.

St. Kilda, eller Saint Kilda (skotsk gaeliska: Hiort), är en skotsk ögrupp i Nordatlanten, belägen 66 km väster om Yttre Hebriderna. Ögruppen räknas som en av de mest avlägsna platserna i Skottland, och endast ön Rockall ligger längre från det skotska fastlandet.[1] Ögruppen har en sammanlagd landyta på cirka 8,55 km² och ägs i sin helhet av National Trust for Scotland. St. Kilda upptogs år 1986 på Unescos lista över världsarv på grund av sina unika natur- och kulturvärden.[1] De övriga världsarven i Skottland är Edinburgh, Antoninus mur, New Lanark och Skara Brae.

Namnet St. Kilda har en något oklar etymologi, men ursprunget ska åtminstone inte ha varit saint ("helig").[2] Enligt vissa teorier kan det ha uppstått genom språkliga missförstånd eller kartografiska fel, medan andra forskare har föreslagit kopplingar till urnordiska eller gaeliska ordformer, t.ex. urnordiska skildir i betydelsen "sköldar".[2]

Ön Hirta.

Ögruppen består av sju öar: Hirta, Soay, Boreray, Dùn, Levenish samt klippöarna Stac Lee och Stac an Armin.[3] Den huvudsakliga bosättningen låg på ön Hirta, i byn Bàgh a' Bhaile (”Village Bay”).[källa behövs]

De tidigare invånarna på St Kilda levde under kärva förhållanden. Ögruppen saknar helt träd och buskvegetation, vilket gjorde både bostäder och odlingar sårbara för det hårda och blåsiga klimatet. Försörjningen baserades i huvudsak på fångst av sjöfåglar, vars kött och ägg utgjorde stapelföda. När väderförhållandena tillät hölls även mindre bestånd av får och kor, vilket gav begränsade mängder kött och mejeriprodukter. Därutöver odlades potatis och korn i de väldränerade marken vid byn Bàgh a' Bhaile.[2]

De återkommande och kraftiga stormarna under vinterhalvåret gjorde att fiske för det mesta var omöjligt eller helt enkelt för riskfyllt, vilket ytterligare ökade beroendet av sjöfågel och ägg. Äggen förvarade man i aska från torv under vintrarna. Öborna talade skotsk gaeliska.[2]

Det uppskattas att befolkningen på St. Kilda aldrig översteg cirka 2 000 personer under ögruppens historia. Trots detta drabbades samhället hårt av infektionssjukdomar som fördes dit av besökande fartyg. År 1684 förekom ett allvarligt sjukdomsutbrott som beskrivits som spetälska, och 1724 tros smittkoppor ha orsakat stora befolkningsförluster. Efter ytterligare ett misstänkt smittkoppsutbrott 1727 bedömdes situationen så allvarlig att familjer från ön Harris flyttades till St. Kilda för att återbefolka ögruppen.[2]

De sista invånarna evakuerades år 1930 på egen begäran, efter en längre period av sociala, ekonomiska och demografiska svårigheter.[2]

  1. 1 2 ”St Kilda” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. https://whc.unesco.org/en/list/387/. Läst 9 januari 2026.
  2. 1 2 3 4 5 6 ”The Naming of St Kilda” (på engelska). Discover St Kilda. 2024. https://discoverstkilda.com.au/the-naming-of-st-kilda/. Läst 9 januari 2026.
  3. [https://www.royalacademy.org.uk/art-artists/work-of-art/st-kilda-stac-lee-and-stac-an-armin ”St Kilda - Stac Lee and Stac an Armin, 1990 Norman Ackroyd RA (1938 - 2024)”] (på engelska). Royal Academy of Arts. https://www.royalacademy.org.uk/art-artists/work-of-art/st-kilda-stac-lee-and-stac-an-armin. Läst 9 januari 2026.