Huggare

Huggare är ett blankvapen med kort klinga som närmast kan jämföras med en kort sabel. Huggaren infördes i de flesta av Europas arméer under första hälften av 1700-talet på grund av användandet av ny stridstaktik där värjorna ersattes av musköter och bajonetter. Infanteriet i Preussen utrustades med huggare redan 1715.

Huggare i Sverige

Trots att infanteriet i den svenska hären hade blivit utrustad med musköter med bajonett under första delen av 1700-talet behölls värjan i oförändrat skick som reglementerat sidovapen fram till 1748 då man fastställde en modell för ett nytt sidogevär. Vapnet var dock egentligen inte avsett för strid. I en promemoria 1746 av tronföljaren Adolf Fredrik sägs bland annat att värjorna hindrade och försvårade nästan alla rörelser och att de kunde göras kortare och lättare och mer hanterbara för att hugga faskiner, kalhugga gärdesgårdar och häckar med mera som kunde hindra soldaterna under ett anfall. Med den motiveringen gjordes ett nytt vapen med krokig klinga, fästet var av mässing med gjuten räfflad kavel och hela längden var 75 centimeter samt vägde 0,76 kilogram. Den har senare kommit att kallas huggare m/1748. Vid föredragningar i samtiden kallas den fortfarande värja. Vid föredragningar inför införandet kritiserades den böjda klingan då det det ansågs "mindre wärkan at wänta än af dem, som äro giorde raka efter förre Modellen" (med vilket avsågs Kommissvärja m/1685). Bland militärbefälen var alltså tanken att vapnet främst skulle brukas som sidobeväpning och inte som någon slags faskinkniv. Benämningen har också varierat. 1748 kallas de "wärjor med messingfäste", 1753 "nya wärjor eller huggare", 1755 "nya sablar eller wärjor af nya modellen", 1757 kallas de omväxlande huggare, värjor och sablar.^[1]

Huggare m/1748, Sverige. Klingans längd är 60,4 cm.

Huggare m/1748 och m/1757 infördes vid infanteriet och ersatte då värjan som sidogevär för manskap och underofficerare.^[2] Införandet drog ut på tiden. 1748 beställdes 1.800 "wärjor med mässingsfästen" vid Vira bruk. Exakt hur många som levererades under de följande åren är säkert, men exempelvis gjordes under 1750 inga beställningar, då man i stället prioriterade leveranser av saknade musköter och bajonetter. Då de flesta regementen ännu på 1770-talet saknade den nya huggaren, bestämde krigskollegium att prioritera att korpraler, grenadjärer och musikanter erhöll huggare. Musikanterna hade fram till 1774 burit hirschfängare. Senare infördes artillerihuggare m/1748-1795 även vid artilleriet. Redan 1807 infördes dock värja åter som sidobeväpning för underofficerare vid infanteriet och artilleriet, och huggaren överfördes i stället till sekundära enheter i takt med enheterna tillfördes de nya värjorna.^[1] Under 1800-talet försvann den nästan helt vid armén och fanns bara kvar hos sjukvårdstrupper och andra "icke stridande" till början av 1900-talet.^[3]

Tre regementen som sattes upp 1788 utrustades med huggare m/1748. I samband med att huggaren 1806 avskaffades inom infanteriet friställdes stora mängder huggare, som nu kom att införas vid flottan som huggare m/1808. Det handlade om huggare m/1748, men några av dessa var även huggare m/1795. Då beståndet av huggare efterhand förslets och en ny huggare behövdes, skedde det åter genom att gamla utrangerade militärvapen brukades. Den här gången handlade det om Kommissvärja m/1685, varav många redan kortats till huggare. Värjorna kortades till en längd av 70-72 centimeter och tumbygeln avlägsnades. Fästet svartmålades för att bättre stå emot rost och kavlarna där de var dåliga omlindades eller försågs med klädsel av skinn eller läder. Nya baljor tillverkades. Dessa kom att kallas huggvärja m/1832 eller huggare m/1832. 1844 infördes huggare fm/1844, en variant där klingan från huggare m/1748 försågs med en ny kavel i trä och parerplåt i järn. Troligen var det främst ett försök att utnyttja gamla huggare där fästena var skadade. 1849 anförskaffades nya huggare genom att brittiska huggare m/1804 inköptes och togs i tjänst som huggare m/1849. Dessa användes sedan tidigare inom norska marinen och kom att användas inom vissa förband ända in på 1900-talet. Kort därefter kom en av löjtnanten vid Svea artilleriregemente J. A. Hafström utformad klinga att brukas för en ny huggare som antogs som änterhuggare m/1851. Huggaren hade en bred klinga och enkel parerplåt i järn, ansågs tämligen ful och fick öknamnet "kolskopan". En mer påkostad huggare är huggare m/1838 som brukades vid Kanonjärkåren. En snarlik modell antogs som huggare m/1846 för tjänst inom Skeppsgossekåren. Nästa huggare att antas var huggare m/1866 som brukades inom Skärgårdsartilleriet. Den använde samma klinga som huggare m/1851 men med ett fäste som påminner om det på huggare m/1846. Den sista egentliga huggaren att antas inom flottan var huggare m/1885. Ett specialfall var huggare m/1903 som egentligen var sabelbajonetten till gevär m/1867 som gjorts om till huggare genom att spärrfjädern i kaveln avlägnats och spåret för bajonettklacken satts igen med en skena. Huggaren försvann ur flottans beväpning i samband med omuniformeringen 1942.^[4]

Källor

Svensk uppslagsbok. 1955. https://archive.is/20130418174606/http://svenskuppslagsbok.se/tag/huggare/
von Schreeb, Tor Schreber (1940). Meddelande III 1940, 1748 års huggare. Kungl. Armémuseum

Noter

1 2 Kungl Södermanlands regemente under 350 år Red. Henricson & Ohlsson s. 126–128
↑ Seitz, Heribert (1955). Svärdet och värjan som armévapen. Stockholm: Hörsta förlag AB. sid. 327
↑ Huggare i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
↑ Marinens blankvapen, Olof P. Berg

[reg126-1] 1 2 Kungl Södermanlands regemente under 350 år Red. Henricson & Ohlsson s. 126–128

[2] Seitz, Heribert (1955). Svärdet och värjan som armévapen. Stockholm: Hörsta förlag AB. sid. 327

[3] Huggare i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)

[4] Marinens blankvapen, Olof P. Berg

[1]

[2]

[3]

[4]